Du tittar på mig med ögon som vill döda. Borta är de där snälla, kärleksfulla ögonen som du brukade ha. Finns de ens kvar bakom den där svarta, hatiska blicken? Eller är det så här du kommer se på mig
från och med nu?
Jag har hört dig säga elaka saker ett tag nu, men det här är första gången jag känner mig rädd. Jag känner mig utsatt.

Det är då du kommer emot mig.
Du tar ölglaset och kastar det rakt i ansiktet på mig. Det är inte som på film. Det finns inget komiskt eller spännande med det. Det krossas inte i småbitar med en rolig ljudeffekt utan känns som blixtar av smärta som träffar från alla håll på en gång.
Allt svartnar till när glaset träffar. Jag ser det komma men hinner inte reagera. Det går så fort och så är det över.

Jag känner hur ansiktet svullnar upp och ögat blir igenmurat. Samtidigt tänker jag att det är tur att det inte gick sönder så att fick glassplitter i ögat.

Blodet börjar rinna ner från min panna. Det är en varm vätska som letar sig in i min mun på väg ner för att färga mina kläder röda.

Medan jag håller på tvätta av mig det blod som börjat torka mot min hud känns det som migrän som dundrar i mitt huvud. Svullnaden har redan vuxit sig stor som en halv tennisboll. Det bultar från svullnaden och jag vet inte vad jag ska säga om någon frågar. Jag oroar

mig för att någon ska fråga.

Du kommer och ställer dig bakom mig. Du lägger händerna på mina axlar. Du har lugnat ner dig men ögonen är fortfarande hårda. Du visar ingen ånger.

Du säger: Det här är bara ditt fel, Sara.

Jag vill inte möta din blick.

Du säger: Om någon frågar så var det ditt fel. Du ramlade på isen. Jag nickar. Jag vågar inte säga emot. Jag vågar inte säga sanningen. Jag börjar ljuga för din skull. Jag börjar ljuga för mig själv.

Du går iväg, frågar inte ens hur jag mår. Jag saknar hur det var i början. Jag förstår inte vad som hände med oss.

Efter en vecka känns det fortfarande som migrän. Jag kanske borde ha gått till läkaren och kollat upp skadan men jag är rädd för att de inte ska tro mig om jag säger att jag halkat. Folk har frågat vad som hänt, jag har sagt som jag skulle. Det var mitt eget fel, jag halkade.
Det gör ont, men är man klantig så är man.
Mina vänner frågar om det är du som har slagit mig. Jag säger så trovärdigt att jag själv nästan tror det att du absolut inte har slagit mig. Att du aldrig skulle slå mig.

Jag var klantig. Jag halkade på isen.

Efter ytterligare en vecka går jag till läkaren. Det känns fortfarande inte bra. Du bryr dig inte. Visar fortfarande ingen ånger. Tycker att jag ska göra som jag blir tillsagd.

Läkarna gör en röntgen. Jag har fått en cysta i bihålan och är tvungen att operera.

Operationen görs akut efter bara tre veckor. Läkarna säger åt mig att jag kommer se ut som att jag blivit misshandlad. De skulle bara veta, det har jag gjort i flera veckor redan.
Jag blir inlagd i 2 dygn efteråt. Du kommer inte ens och hälsar på medan jag är inlagd.

Jag hade bett dig att höra av dig till min syster när jag vaknade upp, men det gjorde du aldrig. Du brydde dig inte ens om att ta reda på när jag vaknade.

Efter operationen sjukskriver de mig. Läkarna skriver ut morfintabletter som jag ska ta för att lindra smärtan men jag vill inte ta dem.

Morfin är måhända smärtlindrande men jag mår inte bra av dem och härdar hellre ut.
Du tar dem istället. Det är en guldgruva för dig och du tar dem i större dos än jag skulle ha gjort för att lindra min smärta. Du säger till mig att jag inte behöver dem men det är inte för att jag inte vill ha dem. Du vill bara använda dem själv.

Jag tycker att det blir lugnare när du tar dem och låter dig göra det. Ditt humör blir inte lika brutalt men du fortsätter vara elak.
Du säger att jag är ful, fet och äcklig. Du tvingar mig att säga det till mig själv också. Jag vill inte men har inget val. Du blir arg och våldsam annars. Jag får mer morfin utskrivet. Mer och mer och du tar mer och mer hela tiden. Jag är trött och slut.

Allting är jobbigt och energin tar på mig. Jag har ingen koll längre, jag gör som du säger och orkar inte säga emot.

På grund av operationen får jag inte äta, bara dricka, i minst tre veckor. Jag är sjukskriven på heltid och hemma med dig. Du som bara blir mer och mer elak, trots morfinet.

Du börjar slå i väggarna och upprepar hela tiden hur äcklig, fet och ful jag är.
Jag blir räddare och räddare för dig. Börjar tappa min självkänsla och mitt självförtroende är kört i botten. Jag står i tvättstugan och tänker att du kommer döda mig.

Du kommer döda mig. Jag är så rädd. Pulsen bara skenar iväg. Hjärtat bultrar så att jag tror att det kommer att hoppa ut ur kroppen.

Jag hoppas att du har lugnat ner dig. Dags att torka tårarna och gå tillbaka till lägenheten. Jag orkar inte ta mer skäll och slag.
Andas... Försök hitta ett leende. Försök sätta ett leende på läpparna.
Det värsta är att jag måste gå in och krama om dig, fast hela jag bara skriker jag orkar inte mer. Du har tvingat mig att göra ett kontrakt där jag lovat det.

Hur kunde det bli så här?

När rädslan besegras kommer modet är skriven av Sara Hultén och Caj Källmalm

Utgiven som bok i mars 2023 (eget förlag)

Omdömen:

Tryck på en bild för att läsa.